Macarons - min ständiga följeslagare i livet

Min taktik och livsstrategi att alltid snabbt sprida ut information om var mina intressen ligger och hur man fjäskar bäst för mig fungerar och jag får ständiga kakleveranser pga detta. I går var vi i Bukarest och traskade runt hela dagen och av en slump såg jag i ena ögonvrån att vi i taxin på väg in till stan åkte förbi Moderskeppet, dvs den kungliga hovleverantören av macarons, Paul de patisserie. Min inre kaksökmissil lyckades dessutom hitta tillbaka dit senare på eftermiddagen och jag hamnade lite grand i upphetsningschock en stund och tvingade in Sara. Tyvärr blev vi nästan nerbrottade och arresterade av en beväpnad väktare inne på själva konditoriet när vi fotade konstverken, för så fick man verkligen inte göra. De är mycket känsliga för fotografering över huvudtaget i den här delen av europa tycker jag. Kanske tror de att jag genom att ta bilder och sedan dissekera dem kommer att kunna knäcka koden till deras hemliga kakrecept, vad vet jag. Hur som helst; eftersom Sara inte ens fick ta en bild på mig när jag fikade (en situation och en möjlighet som iofs ofta kommer igen) har jag inga riktiga bevis. Men vi klämde några små macarons och åkte sedan hem. Lite senare på kvällen när jag satt och fantiserade om hur härligt det varit där inne i butiken, omgiven av det man gillar allra bäst i hela världen (högkvalitativa kakor alltså), kom en perseptiv favoritperson förbi med den här lådan full av magi. Till mig! Bara så där! Jag tror inte ens att han förstod hur rätt han prickade.

Senare på kvällen drog jag, Sara, Stefan och Joakim runt i Bukarest klubbliv och spelade unga och balla. Bukarest var inte alls vad jag hade föreställt mig (precis som de flesta andra storstäder vi besökt) och hade ett i många avseenden mycket "västerländskt" uteliv med designade barer och fräcka places. Och billiga drinkar ska väl tilläggas.
Det regnade ganska kraftigt på kvällen och av några resekamrater fick vi höra att deras taxichaufför halvvägs på vägen hem till campingen helt sonika stannat bilen och sagt: "-Från och med nu gäller doubble the price, my friends." När de vägrat och börjat dividera hade de helt sonika blivit avslängda vid dikeskanten. Mitt ute i ingenstans. Campingen låg en bra bit utanför stan och att gå hem i regnet lär ha tagit åtminstone en timme. Man kan ju möjligen tänka att det varit bättre att betala de 28 kronorna resan nu skulle kostat istället för 14, men när jag såg stoltheten i deras ögon över att ha "stått emot" blev det uppenbart att det var en viktig principfråga för dem. Om än en blöt sådan.

Glada under ett parasoll på en uteservering i ösregn.