Lik i förruttnelse

Likmys

På väg mot Khamyanets Poldilsky i Ukraina för att fira midsommar fick jag lägga till en ny erfarenhet till min djupa brunn av kunskap. Nämligen hur lik i förruttnelse luktar. Skojigt nog sammanföll detta med en lunchpaus. Vi hade en vägrenslunch någonstans ute på landsbygden och efter en otroligt varm dag i bussen var jag ganska angelägen om att få komma ut och lufta huden som nu droppade av svett från de kroppsdelar man riktade neråt (jordens dragningskraft ni vet). Vi hoppade ut, började rigga upp kök, bord, stolar och satte igång med att hacka gurka. Då smyger sig en...."ovan"...lukt på oss. Först lite grand och man tänker att det nog snart går över - så där som när man är ute och kör bil och passerar Grums, ni vet. Men det ville liksom inte lägga sig utan tilltog istället i styrka på ett dramatiskt och obehagligt sätt. Vi spekulerade lite slött i vad det kunde tänkas vara, tills en av våra medresenärer Björn, som är präst, gav sitt erfarna utlåtande; det luktar lik. Och eftersom han både är en ålderman och erfaren i ämnet var det bara att acceptera att det någonstans i närheten av vår nyponsoppa låg ett eller ett par döda kroppar i 35 graders värme och gosade till sig. Urk.

Tyvärr hade vi inte så mycket annat val än att stanna kvar för att äta upp (med bortkopplad näsandning) och sedan så fort det bara gick packa ihop och dra. 

Någon i gruppen tyckte på allvar att vi istället för att dra skulle gå och leta efter liket (plural troligtvis iofs) för att kunna ringa polisen, men han blev tack och lov nedröstad. 

Där någonstans går gränsen för min solidaritet. Nu vet jag det.