Då var man äntligen på väg då! Sitter nu på ett internetcafe i Riga (eller internjeet kafenjeta som det så klart heter på Lettiska) efter en lång dag på stan. Ber redan nu om ursäkt för tråkiga inlägg framöver som mest kommer bestå av upprapning av aktiviteter. Hinner inte fila på forumeringar nu sa både det och bilder kommer i först efterhand tyvärr. Men håll ut. Någon gång blir det roligare, jag lovar.
Från att ha varit superrelaxed kring hela grejen blev jag igår några timmar före avresa ganska nervös helt plötsligt och fick en oball huvudvärk som varken kunde botas med värktabletter eller stora mängder socker (och där tar min knepbank slut, jag är inte en huvudvärksperson, mer en magknipsdito). Så någon slags anspänning verkar det väl ända ha legat där på lut, trots mitt coola yttre. Jag mötte upp mitt ressällskap Sara (som jag alltså lärde känna på Afrikaresan förra året) på cityterminalen och vi hittade tillsammans var grupp som stod och tryckte vid en av utgångarna. I kompett tystnad. Ingen sa någonting till varandra. Alls. Jag var sa sjuuukt nöjd med att ha Sara med mig och vi kunde lojt vänta in att spänningarna skulle släppa och folk började interagera med varandra, som normala människor. Det är en viss skillnad mot att åka själv. Onekligen.
Gruppen då? Först undrade vi lite om vi verkligen gått rätt eftersom det var en oväntat hög medelålder och dessutom en klar majoritet snubbar i sällskapet. Lite motsatsen mot RosaBussarna i vanliga fall alltså. Men eftersom det här fick oss att känna oss unga och fräscha (eller mig i alla fall-Sara är det på riktigt även utanför de blindas rike) så det var helt ok.
Vi var 30 vuxna och en 1-årig bebis (jorå) som hoppade på bussen och sedan åkte till Värtahamnen och Tallinkbåten. Väl bordade fick jag än en gång mycket tankar kring vem som frivilligt åker och "turar" med sådana här båtar och varför i hela världen i så fall? Det är smutsiga heltäckningsmattor, usel mat och extremt mycket grupperingar av ryska berusade man. Helgmys!.....?
Hur som helst sa fick vi en trevlig kväll tillsammans med några av vara nya reskamrater när vi tittade på Svergie-England matchen på storbild och trevande försökte lära känna varandra (mer om detta i ett senare inlägg). I morse kom vi till Riga och har för första gången tillsammans byggt upp "lägret" för natten. Det kommer att bli trångt. Men det känns superroligt att vara på väg och jag tror att det har kan bli en kanonresa!
Allt känns bra. Och hur ofta kan man säga det?
Från att ha varit superrelaxed kring hela grejen blev jag igår några timmar före avresa ganska nervös helt plötsligt och fick en oball huvudvärk som varken kunde botas med värktabletter eller stora mängder socker (och där tar min knepbank slut, jag är inte en huvudvärksperson, mer en magknipsdito). Så någon slags anspänning verkar det väl ända ha legat där på lut, trots mitt coola yttre. Jag mötte upp mitt ressällskap Sara (som jag alltså lärde känna på Afrikaresan förra året) på cityterminalen och vi hittade tillsammans var grupp som stod och tryckte vid en av utgångarna. I kompett tystnad. Ingen sa någonting till varandra. Alls. Jag var sa sjuuukt nöjd med att ha Sara med mig och vi kunde lojt vänta in att spänningarna skulle släppa och folk började interagera med varandra, som normala människor. Det är en viss skillnad mot att åka själv. Onekligen.
Gruppen då? Först undrade vi lite om vi verkligen gått rätt eftersom det var en oväntat hög medelålder och dessutom en klar majoritet snubbar i sällskapet. Lite motsatsen mot RosaBussarna i vanliga fall alltså. Men eftersom det här fick oss att känna oss unga och fräscha (eller mig i alla fall-Sara är det på riktigt även utanför de blindas rike) så det var helt ok.
Vi var 30 vuxna och en 1-årig bebis (jorå) som hoppade på bussen och sedan åkte till Värtahamnen och Tallinkbåten. Väl bordade fick jag än en gång mycket tankar kring vem som frivilligt åker och "turar" med sådana här båtar och varför i hela världen i så fall? Det är smutsiga heltäckningsmattor, usel mat och extremt mycket grupperingar av ryska berusade man. Helgmys!.....?
Hur som helst sa fick vi en trevlig kväll tillsammans med några av vara nya reskamrater när vi tittade på Svergie-England matchen på storbild och trevande försökte lära känna varandra (mer om detta i ett senare inlägg). I morse kom vi till Riga och har för första gången tillsammans byggt upp "lägret" för natten. Det kommer att bli trångt. Men det känns superroligt att vara på väg och jag tror att det har kan bli en kanonresa!
 |
| Det allra första lägerbyggandet |
Allt känns bra. Och hur ofta kan man säga det?
Åh det är så bra med språk som eg är lätta. (Eller letta hehe) Lägg på njeet så är du hemma liksom.
SvaraRaderaEftersom du heller inte är en helt och hållet positiv käckebennyperson så kommer det kanske falla sig naturligt för dig. Njeee...liksom. Van vit.
Jag tycker du är helt otrolig som åker iväg så där! Det hade jag aldrig fixat!
SvaraRaderaMen en fråga. En ettåring? Varför?