Solrosor!!

Under flera dagar har vi åkt igenom landskap med stora solrosodlingar och jag har längtat efter att få fotografera. Idag, i Bulgarien, när chaufför-Erik lyckades hitta en rastficka utan prostituerade (enligt uppgift svårt. Jag hade som vanligt inte märkt något) fick jag mitt lystmäte.
Went berserk.
Men alltså, HUR fina är de inte!?

Macarons - min ständiga följeslagare i livet

Min taktik och livsstrategi att alltid snabbt sprida ut information om var mina intressen ligger och hur man fjäskar bäst för mig fungerar och jag får ständiga kakleveranser pga detta. I går var vi i Bukarest och traskade runt hela dagen och av en slump såg jag i ena ögonvrån att vi i taxin på väg in till stan åkte förbi Moderskeppet, dvs den kungliga hovleverantören av macarons, Paul de patisserie. Min inre kaksökmissil lyckades dessutom hitta tillbaka dit senare på eftermiddagen och jag hamnade lite grand i upphetsningschock en stund och tvingade in Sara. Tyvärr blev vi nästan nerbrottade och arresterade av en beväpnad väktare inne på själva konditoriet när vi fotade konstverken, för så fick man verkligen inte göra. De är mycket känsliga för fotografering över huvudtaget i den här delen av europa tycker jag. Kanske tror de att jag genom att ta bilder och sedan dissekera dem kommer att kunna knäcka koden till deras hemliga kakrecept, vad vet jag. Hur som helst; eftersom Sara inte ens fick ta en bild på mig när jag fikade (en situation och en möjlighet som iofs ofta kommer igen) har jag inga riktiga bevis. Men vi klämde några små macarons och åkte sedan hem. Lite senare på kvällen när jag satt och fantiserade om hur härligt det varit där inne i butiken, omgiven av det man gillar allra bäst i hela världen (högkvalitativa kakor alltså), kom en perseptiv favoritperson förbi med den här lådan full av magi. Till mig! Bara så där! Jag tror inte ens att han förstod hur rätt han prickade.

Senare på kvällen drog jag, Sara, Stefan och Joakim runt i Bukarest klubbliv och spelade unga och balla. Bukarest var inte alls vad jag hade föreställt mig (precis som de flesta andra storstäder vi besökt) och hade ett i många avseenden mycket "västerländskt" uteliv med designade barer och fräcka places. Och billiga drinkar ska väl tilläggas.
Det regnade ganska kraftigt på kvällen och av några resekamrater fick vi höra att deras taxichaufför halvvägs på vägen hem till campingen helt sonika stannat bilen och sagt: "-Från och med nu gäller doubble the price, my friends." När de vägrat och börjat dividera hade de helt sonika blivit avslängda vid dikeskanten. Mitt ute i ingenstans. Campingen låg en bra bit utanför stan och att gå hem i regnet lär ha tagit åtminstone en timme. Man kan ju möjligen tänka att det varit bättre att betala de 28 kronorna resan nu skulle kostat istället för 14, men när jag såg stoltheten i deras ögon över att ha "stått emot" blev det uppenbart att det var en viktig principfråga för dem. Om än en blöt sådan.

Glada under ett parasoll på en uteservering i ösregn. 

Ett jäkla as till taxi

I Bukarest fick vi tydlig information om hur viktigt det är att välja rätt taxibolag för att inte bli lurad.
När vi såg den här blev vi helt säkra på att det var rätt för oss.

Konsten att prioritera.

Tur att Sara prioriterade plats i sin resväska för Wasa knäckebröd. Det här sprang vi på i en butik i Chisinau, Moldavien. Jag är mycket nyfiken på den fantasieggande knäckebrödsmaken "mjölk" dock. Den känns ny och fräsch. Kanske till ett glas kall mjölk?

Rosa bubbel till den som det behöver

Iris! Den här står och väntar på dig när du kommer! Bara så du vet!

Rosa Moldaviskt mosserande vin som spanar ut över Chisinau och väntar på dig! 

High flyer

Uppe på balkongen med utsikt över torget på bilden nedan
drabbades jag av en okontrollerbar lust att Silviavinka samt
sjunga "Dont cry for me Argentina". 

Sara ville också testa, men hon gjorde fel
hela tiden och förstörde mest.
Skitjobbigt. 

I går kväll rullade vi in i Bukarest och i morse åkte vi för att besöka Chauchescus palats inne i stan. Byggnaden är den näst största i världen, slagen endast av Pentagon, och även om jag inte instinktivt går igång på stora pampiga byggnader så var den här faktiskt ganska häftig (tyvärr var jag dock lite i trötthetskoma pga obefintlig nattsömn, pga some serious snark-attacks). Killen hade stora visioner, det får man ju ge honom. Men eftersom jag aldrig hittills i den här bloggen har fokuserat på resmålet eller valt att skriva om viktiga saker så lämnar jag den där kåken därhän även här och väljer att beskriva en incident i säkerhetskontrollen istället. Jo, för att komma in i huset fick man gå igenom samma scanning som på en flygplats med röntgen etc. Jag gick lydigt igenom den där bågen och försökte se oskyldig ut, (trots alla mina gömda handgranater och kalasjnikovs). Kontrollantkvinnan stannar mig och mumlar någonting till mig som i mina öron låter ungefär som "-hrschminfpm...zipbig...".  Jag ber henne upprepa och försöker febrilt att förstå vad det är som är fel och som gör att jag inte får passera henne utan istället stoppar upp hela kön. Hon upprepar samma grej ".....blabla...zipbig". Jag hajar fortfarande ingenting och tänker på bälten, mynt och eventuella bortglömda pacemakers. Den extremt tålmodiga kvinnan lutar sig då närmare mitt öra och säger sedan lugnt och nu välartikulerat tydligt "-Your zip is open big, miss". 
Moment of cross border sisterhood.

Välkommen hem till mig. 1000 r o k. 

Tankenöt

Kul anekdot:

Bak på vår buss står alla det uppradat en massa resemål som RosaBussarna kör på. Tex Indien, Australien, Afrika, Sydamerika och Östeuropa. Många läser på bussen när man står parkerad och en kille som en i gänget stod och pratade med på en camping var helt fascinerad över vår resa när han fick konceptet berättat för sig. Han frågade också hur länge vi var borta och fick svaret 3 veckor. Han tappade liksom hakan en stund och säger sedan: "-You must drive at a very high speed to be able to fit in all those places in three weeks." 

Onekligen. High speed som i teleportering. 

Ur de här luckorna hoppar det små matlagningssherpas
så fort det är matpaus. 

Nej, jag skoja bara. Sara, Ewy och Jenny får likt barnarbetare
i Mexico fixa tacos till hungriga, krävande
 västerlänningar i 35-gradig värme. Ovärdigt!

Hungriga, krävande västerlänningar. 

Blött i Transylvanien

En kanske inte helt rättvisande bild....

I förrgår rullade vi in i Rumänien och möttes av ett makalöst vackert landskap, lite som vi hade fått förhandstips om. Lustigt nog påminde de höga bergen, de böljande gröna skogarna och dimman som låg på bergstopparna på morgonen ganska mycket om hur det såg ut i Rwanda. Fick en känsla av att vi skulle ut och tracka Bergsgorillor morgonen efter, men det hade ju varit jättekonstigt. I Transylvanien gör man ju andra saker som ni förstår. Man trackar Vampyrer. Vi besökte greve Draculas borg och letade vampyrer hela kvällen, men det närmaste vi kom var någon som slog ut lite vin på ett effektfullt sätt så att det såg ut som droppande blod. Eftersom vi var på mycket högre höjd nu hade vädret ändrat sig ganska mycket och det blev kyligare och regnade t om lite grand på kvällen. Vi satt ute vid bussen och drack vin från den Moldaviska vinkällaren och åt choklad som många köpt vid gränsen för att göra slut på den senaste valutan innan man än en gång skulle byta pengar. På grund av alla storstadsdagar och hostelnätter har gruppen blivit lite mer splittrad än förra resan och det var trevligt att bara köra lite busshäng på kvällen och inte stressa in till stan för att äta, som vi vanligtvis gjort hittills. Kröp upp på taket vid 01 (hör ni PRO-gänget!? Så här är det varje kväll på den här resan! Galet!)  och hittade min plats längst ut på ena kanten, närmast den öppningen som är i presenningen på kortsidorna. På natten började det att regna en hel del med resultatet att min madrass, min sovsäck och min kudde började suga upp all vätska i dess närhet. Jag försökt knö ännu närmre min madrassgranne, men det är liksom inte så många centimetrar tillgodo så natten blev en ganska blöt historia. Framåt 6 tiden började jag längta efter att gå upp, trots att det spöregnade ute och allt var blött. Plötsligt tar vinden tag i presenningen på kortsidan och slår upp den med effekten att vattnet som samlats där slungas in på mig och mina grejer. Jag har haft bättre wake-up calls. Det har jag. Men trots detta; Sova på taket is the shit. Hur konstigt det än låter. (En medresenär valde dock att sova utomhus på marken just den här natten och när jag frågade på morgonen hur det gått, med tanke på allt regn svarade hon att hon bara rullat in sig i en presenning i närheten så det hade gått finemang. De är av ganska tufft virke, RosaBussresenärerna, det måste jag säga.
I just den här campingen träffade vi ett svenskt par som kom fram och tittade nyfiket på oss när vi slog läger (som folk brukar göra. Många fotar t om). Jag småpratade lite med kvinnan där och hon sa att jo, visst, hon blev lite sugen hon också och tillade sedan: "-Men jag förstår ju att man måste vara ett väldigt tight gäng som ger sig ut på en sådan här resa. Det är ju inte vem som helst som får följa med." När jag sa att jo, precis vem som helst får följa med (och följer med...) och att vi bara känt varandra i en vecka såg jag i hennes ögon att hon för en liten kort sekund var på vippen att sälja sin husbil, lämna sin gubbe och följa med oss istället. Men det var en fin sekund.

Blod i loggan. Tough shit. 

Från svettomat till snarkomat

My god! Vad är detta och hur använder man dem?!!

Det har blivit betydligt mycket mer långa bussdagar på den här resan än på förra som jag kanske nämnt.  Från Moldavien till Rumänien körde vi ett härligt 12 timmarspass i Svettomaten (a k a bussen). Det har kanske blivit lite väl mycket av den varan nu känner jag. Många städer på väldigt kort tid. Vi börjar så smått längta efter att få ta det lugnt på samma ställe ett par dagar istället för att åka buss hela tiden, även om det också har sin tydliga tjusning. En annan stor skillnad från Afrikaresan är att vi har bott ganska många nätter på hostels nu. Det är iofs mycket skönt att veta att man om någon natt får sova i ett tvåbäddsrum med en icke-snarkare, när man uthärdar natt efter natt av snark-VM på taket. Det är ett ständigt samtalsämne och det taktikplaceras sovsäckar och det sömnappneas till höger och vänster. Om man som jag är en lättsovare och lider av just det här med att folk i ens omgivning låter som brunstiga sjökor på nätterna (och i det här fallet då 20 personer på en yta av 20 meter) är det ett reellt problem. Det märkliga är att när man pratar om detta - oavsett med vem- så ska alla, som i något slags utslag av uppfinnar-Jocke-Tourettes komma med det fiffiga tipset "-Men du, har du provat med sånna där ÖRONPROPPAR?". 

Eh...What? Hur kan man tro på allvar att jag under mina långa, frustrerande vaknätter vid min snark-stockeld inte kommit på tanken att testa "sånna där öronproppar"? Varje gång får jag lust att skrika "-Nej, men vad SÄGER du?!!! FINNS det?? Hur funkar de??? Det verkar ju ASbra!!". 

Men jo, mina vänner. Tanken på öronproppar har slagit mig. Tänka sig. Men det räcker inte. För jag har troligtvis jordens största och mest perceptiva hörselgångar. Så jag ber er: Sparka inte in några fler vidöppna dörrar, tack. Sluta bara snarka. Det är allt jag begär.

Slurkar till lurkar

Det är inte trickfotat! Det VAR så här mamma, jag lovar! 

Dag två bestämde vi oss för att åka och besöka världens största vinkällare som råkade ligga utanför Chisinau i Moldavien. Ni kanske undrar om det kan vara något att titta på? Någon snubbe som har en hel källare full kanske? Så där som i Falcon Crest. But no. Vi snackar en underjordisk värld på 20 mil vinflaskor. Jo. 20 mil. Det var helt otroligt och faktiskt något av det häftigare jag sett i den genren. Många prominenta personer hade besökt stället (läs: Steven Seagal) Vi åkte minibuss inne bland gångarna och kunde se tunnor efter tunnor och oändliga rader med dammiga, spindelväviga flaskor som låg och mognade till sig. Det var kyligt och mörkt där nere och det kändes mest som någon slags gruva tyckte jag. När jag precis började fundera på om det var här de kanske hade castingen för rollen som Gollum stannade vår buss plötsligt och det blev kolmörkt. Plötslig känsla av obehag. Chauffören slet med tändningen och försökte starta bussen flera gånger innan den motvilligt brummade igång igen. Det var ett häftigt ställe, men trots att vi var omgivna av mer vin än jag någonsin sett i hela mitt liv så var det inte ett ställe jag skulle vilja bli fast i. Visningen inkluderade också ett besök i ett stort lönnrum som man tänkt att förvara de allra finaste vinerna i om planerna på att förstöra hela vinkällaren (pga stora alkoholproblem i landet), genomförts som planerat. Lite som att gömma vinpavan i tvättkorgen, men i kubik liksom.

Turen avslutades med vinprovning och som de bonnlurkar vi är svalde vi i stället för att spotta ut och var alltså mysigt smålulliga redan innan kl.11.00 på förmiddagen. Kanske kan det ha påverkat bland annat Saras omdöme i shopen efteråt då hon gick lös på 4 flaskor vin som hon skulle få plats med i sin redan överfulla och klippblockstunga packning.  "-Den som gapar efter mycket vin, får snart valk i handen sin", som man brukar säga.

Lagrade sedan jättejättelänge

Nästan vilse i vinkällaren. Men ganska ok ändå. 

Jorå, klart det finns platser till alla i bussen till
vingården! 

TipTop på Topfloor

Kolla! Värsta moderna!

Sensuella Sara.

I lördagskväll (efter den tidigare nämnda inte så stimulerande 12 timmars bussresan dagen efter midsommar) anlände vi så till Moldaviens huvudstad Chisinau. Vi hade väntat oss plåtskjul, horder av tiggare och karp i kål som sagt, men inte många av de här fördomarna levde staden upp till. Till att börja med; jag inser att vi inte såg de fattigaste områdena, självklart. Men det förvånade oss ändå mycket att staden var så....tja...normal. När vi anlände trötta till hotell Cosmos (börjar se ett tema här: Först Hotel Planeta i Minsk, Hostel Cosmonaut i Lviv och nu detta. De verkar tycka att rymden är jättefrän här uppenbarligen). De hade jobbat mycket med gråbruna heltäckningsmattor och askkoppar som inredningsdetaljer i entrén och vi hade inte några jätteförhoppningar om rummen. Vi var bland de sista som fick vårt rum och tog den skraltiga, högst slumpmässiga och troligtvis handvevade hissen upp till vårt rum på 16 våningen (några fastnade dessutom självklart dagen efter och de inlåsta fick klättra ut för egen maskin). Där visade det sig att vi den här gången dragit vinstlotten vad gäller boende. Vi hade fått penthouset. Honeymoonsviten. En jättematsal, två sovrum, två toaletter, badkar och två balkonger. Ni hajar. Här lär Madonna ha bott om hon någon gång råkat förirra sig hit. Sovrummet var inrett i skön smekmånadsöstblocksstil med vitt glansigt spetsöverkast och en sängram med speglar och - hör och häpa över moderniteten - inbyggd radio! I sängramen!!
Morgonen efter fick vi höra att tillgången till aircondition varit högst sporadisk i rummen och att några hade haft över 50 grader i sitt rum/heltäckningsmattesauna.

Cosmos Hotel. Icke att förväxla med Cosmo Kramer

Matsalen. Nästan som hämtad från en middag
på South Fork..

Sara och jag (själva i år och med Iris och Jenny i Afrika förra året) har många gånger konstaterat att det gärna vill bli bra för oss liksom. Man kan tro att vi har lite tur och sånt, men det där köper jag inte. Good things come to good people. Så enkelt är livet också ibland.

I give you; Chisinau! (och en svettig Hr-kvinna som bonus) 

Midsommarkalajs

Midsommar firade vi i utkanten av en liten stad i Ukraina och det blev en fin traditionell svensk (och lite norsk) historia. Hostelet var i en stor villa och vi dukade upp i trädgården utanför med långbord, riktig midsommarstång, sill (som fraktats ända från Sverige i en definitivt bruten kedja av kyla), midsommarkransar för vissa och nubbevisor.
Det var precis som en vanlig svensk midsommar alltså; En hel del genomskinlig dryck, lite klagande grannar, lite svartsjukedrama, en del komplimangsping-pong och sedan eftertankens kranka blekhet dagen efter då en 8 timmars bussdag i bastuvärme lockade den med betongkeps (och även Nikekeps skulle det visa sig). Tack och lov hittade jag ett rör Pringles chips på en bensinmack som jag köpte för en summa motsvarande stadsbudgeten för Norrköping som gjorde att jag överlevde dagen)

Bromance. 

SnyggSara dricker varmt rosévin.

Med midsommarstången i bakgrunden och bakom
vår fina buss. 

Men bortsett från dagen efter - som man ju ofta måste just bortse från när man utvärderar hur lyckad en fest varit- var det en mycket lyckad midsommar. Några 7 sorters blommor att lägga under huvudkudden hittade vi inte så jag tog 7 sorters småsten  istället. Drömde fina grejer.  

Svar på tal

Anekdot på temat Service Easterneuropean-style;
På en restaurang i Lviv var vi ett stort gäng som beställd mat och när det himlats och suckats tillräckligt länge och vi väntat en bra stund dök så maten upp. Jag hade beställt någon form av spett med två röror till, en majonäsgegga och en Tzatziki. När servitrisen slängde ner min tallrik med en smäll i bordet ser jag att jag bara fått majo-röran och frågar därför: "-Excuse, me (jo, vi framhärdar), but where is the Tzatziki that I ordered?".  Hon tittar på mig som om jag vore en varböld och pekar irriterat men samtidigt lojt mot Saras tallrik mittemot och säger "-Dont you se? Its there".
Hepp.

Den som väntar på något gott på någon annans tallrik,
väntar inte förgäves! 

Lik i förruttnelse

Likmys

På väg mot Khamyanets Poldilsky i Ukraina för att fira midsommar fick jag lägga till en ny erfarenhet till min djupa brunn av kunskap. Nämligen hur lik i förruttnelse luktar. Skojigt nog sammanföll detta med en lunchpaus. Vi hade en vägrenslunch någonstans ute på landsbygden och efter en otroligt varm dag i bussen var jag ganska angelägen om att få komma ut och lufta huden som nu droppade av svett från de kroppsdelar man riktade neråt (jordens dragningskraft ni vet). Vi hoppade ut, började rigga upp kök, bord, stolar och satte igång med att hacka gurka. Då smyger sig en...."ovan"...lukt på oss. Först lite grand och man tänker att det nog snart går över - så där som när man är ute och kör bil och passerar Grums, ni vet. Men det ville liksom inte lägga sig utan tilltog istället i styrka på ett dramatiskt och obehagligt sätt. Vi spekulerade lite slött i vad det kunde tänkas vara, tills en av våra medresenärer Björn, som är präst, gav sitt erfarna utlåtande; det luktar lik. Och eftersom han både är en ålderman och erfaren i ämnet var det bara att acceptera att det någonstans i närheten av vår nyponsoppa låg ett eller ett par döda kroppar i 35 graders värme och gosade till sig. Urk.

Tyvärr hade vi inte så mycket annat val än att stanna kvar för att äta upp (med bortkopplad näsandning) och sedan så fort det bara gick packa ihop och dra. 

Någon i gruppen tyckte på allvar att vi istället för att dra skulle gå och leta efter liket (plural troligtvis iofs) för att kunna ringa polisen, men han blev tack och lov nedröstad. 

Där någonstans går gränsen för min solidaritet. Nu vet jag det. 

When in Ukraina - do styrkelyft

Luftig interiör från 6 bäddssovsal. 

Till skillnad från förra resan i Afrika har det den här gången blivit en hel del släpande på tung packning eftersom vi har bott en del på hostels och det inte alltid är den allra bästa tillgängligheten alltid och på grund av att efterfrågan på Sherpas i östeuropa är betydligt större än tillgången. Jag har en tuff sketafull resväska (a k a min Amerikakoffert) som var rejält full när jag lämnade sjöstan och nu maxad utan att jag köpt till någonting. Lite av ett ständigt mysterium det där. Hur som helst; när vi bodde i Lviv (Ukraina) var hostelet på våning tre (efter att ha gått in genom en port där jag antar att de läskigaste scenerna till filmen Seven spelades in). Lägg till 35 grader varmt och 35 kg packning och du får en svettig Hr-kvinna. Det gnälldes en del i leden generellt med vid en enkel besiktning visade det sig att min packning var i särklass tyngst av allas. Kul ändå att få vinna någon tävling så där bara. Lite stolt.

(Detta påminner mig om när jag en gång i tidernas begynnelse flyttade till Stockholm och vi hade flyttfirma och flyttkillen undrade över en tung låda (retoriskt, vad jag förstår): "-Vad f-n har du i den här? Bly eller?" Och mitt ex svarade: "-Ja." (som till dykarutrustningen alltså, men ändå). 

Svettiga tår + oönskade lår

Nu är vi i Lviv i Ukraina. En superfin gammal stad med massor av vackra byggnader och gränder att strosa i. Just strosandet blir dock begränsat eftersom det är brutalt varmt (35 grader) och det är mycket svett i omlopp these days, let me tell you.
Fram tills nu har vi brutit upp varje dag för att åka till ett nytt ställe och i dag var första gången som vi stannade två dagar i samma stad, vilket var ganska skönt. Att bryta upp och resa vidare betyder en hel del omstuvande och fixande med packning och på den här resan ofta, trixande med nya valutor. Så efter en natt på stan i går bestämde vi oss för att ta en riktig softardag och göra så få knop som möjligt, ett mål vi fint nog nådde upp till. Flera av våra vänner (de som är väldigt, väldigt manliga och fräcka) skulle åka iväg och nöjesskjuta kalasjnikovs (antagligen på fattiga barnhemsbarn och koalor) men vi kände att det inte var riktigt vår tekopp. Istället åt vi en praktfrukost i skuggan på ett laidback ställe med stora slapparsoffor (men naturligtvis ändå med sjukt otrevlig personal) och vandrade sedan runt i säkert hela två minuter i värmen innan vi la oss att vila i en park. Eller tja, park och park. Rondell är väl en mer rättvis beskrivning. Efter den koloxidförgiftningen sprang vi sedan av en slump på en upphetsande krimskramsmarknad där jag och Sara fick förhöjd puls och köpte, vad vi planerar, resans enda souvenirer (Matrusjkadockor och fina sjalar med blommor + lite till. (bilder kommer). Där stötte vi dessutom på resans hittills enda trevliga urinvånare. Den något till åldern komna gumman med guldtand som sålde sjalarna till oss tyckte att den blåa skulle passa fint till mina ögon. Alltså, jag gissade att det var det hon sa, hon var en riktig snackepåse dock, så jag vet inte. Men hur som helst så blev vi helt kära i henne, gav henne extra betalt och hon plirade och log och vi fick ett akut adoptionssug (som vi så här i efterhand tack och lov lyckades stå emot).
Eftersom vi hade transpirerat så ohyggligt mycket under så lång tid la vi ytterligare några timmar på en annan uteservering med kalla öl och lite mat. Sara beställde vad hon trodde var kyckling, men som efter en stund outades grodlår. Detta till stor munterhet för hela gruppen utom en. FjantSara blev lite kräknödig efteråt och fick för sig att hon skulle drabbats av någon zoonos, tex den utspridda paddfebern (jag gissar här. Hon har inte specat sina smitträdslor), och ville inte alls vara med och spexa med de små grodspirorna. För tidigt att skämta om det alltså. Jag gör ett nytt försök om ett par timmar senare i kväll.

Små grodlåren, små grodlåren är olustiga att se...

Tja... så här fint bodde vi. Vårt hostel. Sol-mix. Typ. 

Första leendet i Östeuropa! Tack Svetlana! 

Den lilla praktikanten

Jag fick en fråga om vår yngsta medresenär, 1-åriga Wilma och varför hon är med. Det är en relevant fråga och jag ställde mig densamma innan resan när jag fick reda på det. Saken är den att det är hennes båda föräldrar, Erik och Linda, som är chaufför respektive matansvarig på resan och för att de skulle kunna köra så fick hon följa med. Om jag var skeptisk innan så har jag helt ändrat mig efter att ha åkt buss med den här underbara lilla ungen i fyra dagar. Lyssna på det här alla småbarnsföräldrar och gråt:
Wilma somnar när hon ska på kvällarna och vaknar pigg och utsövt. När hon ska sova middag på dagen lägger Linda henne bara ner på någon av madrasserna (de sängar som man inte bäddar upp på dagen kan man ligga på även under färd) och där somnar hon sedan bland 30 människor, musik, högljudda diskussioner och en massa omstuvande av bagage. När hon är vaken sitter hon med sin mamma och diggar till musiken eller leker med sina saker. När det är matdags äter hon det hon blir matad med och verkar gilla det. Dessutom är hon alltid glad och jag har hört henne skrika kanske en gång och då bara i ett par minuter.
Jag vet. Det är taskigt att skriva detta för alla mammor out there som kämpar med läggtider och matritualer. Men det är dagens sanning. Hon är en ängel helt enkelt.
Och så var det med det.

Fantastiska Wilma, innan det blev asvarmt -
och hon by the way, fortfarande bara var glad
hela tiden. En mönsterbebis i alla bemärkelser! 

I say Spatziba, you say fuck off...

En serviceupplevelse i världsklass. Det är min arbetsgivare, Telias motto. Jag är medveten om att vi som företag inte alltid lever upp till det, men å andra sidan vet jag helt säkert att det vi upplever nu är rakt igenom en serviceskräckupplevelse i världsklass. Vi visste ju om detta innan resan så klart, men man blir ändå lite häpen på något sätt. Det ligger inte direkt i generna för de som genomlevt planekonomi ett par decenium för mycket, att ge det där lilla extra direkt, nej. Det är så dåligt och oförskämt ibland att det blir komiskt. Det himlas med ögonen, det utbyts ej så subtila blickar med kollegor, fnittras (åt mig eller någon annan kund som har mage att ställa så otroligt korkade frågor som tex "-Water?") det pratas om mig direkt framför mig och påsar slits ur händerna. Idag suckade en stackars kvinna bakom disken på en mack så högt åt mitt inköp av en glass (med jämna pengar) att man skulle kunna tro att jag bett henne städa ur hela mitt källarförråd OCH rengöra fläkten över spisen hemma. Hur vänlig man än försöker att vara så blir man i allra bästa fall, en riktigt bra dag, bara helt ignorerad (alltså på en direkt fråga tex) och en lite sämre dag får man en fräsning och en grimas.

Men nu har vi bytt strategi från trevlig underdånighet till att himla tillbaka och när de skakar på huvudet åt oss ålahuvuden mittemot så gör vi likadant. Det blir ett slags missnöjesping-pong som man kanske kan lära sig att uppskatta, vad vet jag. Vi gör vårt bästa. 

Sara med fantastiskt softa Louise och Evy! Vet inte var vi är
exakt, men hur som helst så får de garanterat dålig service. 

Packa lätt, packa rätt!

Topp 5 över konstiga men roliga saker våra medresenärer har valt att prioritera utrymme för i sin resväska:

På femte plats: Huvudkliare! Kanske
inte det man plockar ner först i Samsoniten.

På fjärde plats: Vattenkokaren! Tagits med av de härliga mogna damerna
Louise och Evy för att de ska kunna
dricka 10-kaffe. De har också med kakor
så att det räcker till alla kaffestunder 

På tredje plats: Midsommarkransen! I och för
sig en virkad dito, men ändå. Inte jättevanligt. 

På andra plats: Spikmattan!! Ja, ska man sova
på ett busstak så ska man väl åtminstone
sova på en spikmatta också. 

På första plats! Inte en utan två engångs-
grillar! Kanske inte verkar så märkligt
när man är ute och campar men om man betänker
att vi får mat och har med oss all utrustning i
bussen och också väger in hur skrymmande de är
så vinner de lätt. Juryn var enig. 

Ja, TVÅ stycken! Galet! 

Gänguppdatering

Uppdatering: 
Nytt gäng har bildats.
Status: 
Mycket nöjda gängledare
Framtidsprognos: 
Mycket stora möjligheter till väldigt mycket skratt

Så. Vare sig ni förstått det eller inte; Stefan, Patrik, Joakim, Calle. Ni är numera våra bitches.
Up and coming: Tobias och Daniel. Stor potential.

Och ja, ni har observerat korrekt, det är bara killar. Men med en manlig majoritet i bussen kan det bli så, vi har inget emot tjejer per se.

Ja. så lätt var det alltså att starta ett gäng i dagens Vitryssland. Skrämmande.

Stefan och Calle gör manliga saker

Jocke och Patrik. Så ägda liksom. 

Bikram in Belarus

Värmen har slagit sina klor i våra buss-svettiga kroppar och i dag var det nästan heldag i denna sauna på hjul. Jag och en annan kille, Joakim som också provat på Bikramyoga föreslog att vi skulle kunna köra ett pass vid nästa resdag. Ingen hade märkt någon större skillnad lokalmässigt, det är helt klart. Svetten rinner helt ogenerat utmed kroppen och man måste vädra regelbundet mellan bilringarna för att inte börja spontanodla svamp där. Trängseln blir också mer fysiskt kännbar när man är varm. Men det är det här som är så märkligt. Det är just det här; när man ligger bak i bussen i en stor kroppsdelshög och svettas tillsammans och pratar och spelar lite spel och sover om vartannat som den där känslan infinner sig... att det här är så himla bra! Gemenskapen med människor som tills för några dagar sedan var främlingar. Jag känner mig avslappnad och i nuet och njuter av att vara här. Det är en ovanligt bra känsla.

Och det här är precis varför jag åker Rosa Bussarna.