Same, same. But very different

Apropå äventyr och det faktum att någon kanske någon gång antytt att det är modigt och äventyrligt att åka med Rosa Bussarna (vilket det verkligen inte är men det är en annan historia). Idag var jag på en föreläsning med den här inspirerande killen som är äventyrare till yrket. Ganska ballt. Kanske t om ballare än att vara HR-chef. Jag har funderat en del på honom idag och kommit fram till en del tänkvärda slutsatser i frågan.
Sammanfattning av skillnaderna mellan mitt och Fredriks liv:

Mina mål för året: 
Bla..bla...Ledarskapsanalys, blabla...employer branding...bluttan, bluttan.. change management...
Konsekvens om jag inte uppnår målen: 
En dålig bonuscheck i december

Hans mål för året: 
Att inte dö
Konsekvens om han inte uppnår målet: 
Inget liv i december

Hans dröm: 
Att någon gång i livet bestiga The Seven Summits
Min dröm: 
Att varje dag i livet få avsmaka The Seven Sorters kakor

En riktigt bra dag, var som helst

.

En ganska dålig dag på jobbet

Sanitetsarbetare Söderberg anmäler sig

Ni som läst min förra blogg vet att just det här med hygien och dess motsats är lite av ett favoritämne för mig. Det som är äckligt är helt enkelt lite roligare att skriva om än det som...tja... inte är det. På temat blev vi utsatta för ytterligare ett litet hygienövergrepp precis när vi skulle lämna Tivedencampingen i morse. Vi står och kallhänger helt lojt och tonårsaktigt och väntar på att någon annan ska ordna till bussarna precis bredvid ett ställe där det fanns vattenkranar (som spolade direkt ner på marken) och som används till båda att diska bunkar, spotta ut tandkräm och troligtvis också...eh..."harkla sig" ordentligt på.

Vi har alla hjälpts åt tidigare att plocka skräp och svabba golv (eller ja, i teorin i alla fall) men nu kommer ägaren till campingen fram till mig och Iris och liksom i förbigående säger: "-Skulle ni kunna ta och plocka upp där borta och göra rent på marken där". Jag tittade klentroget på högen av snusk och matavfall och undrar om han menar allvar. "-Ja, här har ni en påse ni kan lägga allt i. Ja, det ni plockar upp med händerna alltså".  Eh...what? -Något annat du vill att jag ska göra medan jag ändå håller på att fixa till din camping? Ett stopp i toaletten kanske? Ett råttbo som behöver rökas ut? Någon mumifierad gråsparv ni hittat i skorstenen som behöver begravas? Absolut, jajemensan, jag står i giv akt!
Iris plockade pliktskyldigt några ludna gurkbitar och jag försökte lägga ner resterna av någons halsslem i påsen, men gav upp ganska snabbt. Det är jättesvårt.
Det står inte någonting om detta obligatorium i deras reklambroschyr för campingen, noterade jag intresserat.Kanske borde det ändå ha redovisats under rubriken Relevant Information, tänker jag.

Det här inlägget var så osmakligt att jag lägger in fräsch
sommarbild på Sara och Iris här i stället som kompensation.

När man måste gå på toa får man ej publiken roa

Mallig med prischeck i ena handen och plommonlikör (?)
i andra handen. 



Till råga på allt gemyt i helgen så gick jag och vann ett pris! Genom exceptionella framgångar i en mycket fysiskt krävande hinderbana som utfördes på tid, fick jag ett presentkort på 2000 kr på en framtida resa med Rosa Bussarna (näe, naturligtvis inte. Så klart jag inte vann någon tävling med inslag av spänst och atletism! Har ni träffat mig eller?  Det var bara vanlig, hederlig, rättvis lottdragning). Tyvärr satt jag otajmat nog på toaletten vid tillfället och kunde alltså inte hämta priset inför den jublande folkmassan. Jag fick i stället se mina 15 seconds of fame passera framför mina ögon, men det är liksom inte läge att gå ur en toakö till två toaletter för 360 personer och man har en dagen-efter-kista att visa viss hänsyn. Men ändå. Så nära en mikrofon och ändå missa tillfället. Suck.



Ljust och fräscht. Vitt funkar alltid, liksom



Värt att notera på den här bilden är också min än så länge vita tygväska som hänger helt avslappnat ren över axeln. Inom ett par timmar ska den komma att likt en effektiv wetextrasa suga upp åtminstone ett par dl rödvin i sina små textilfibrer och anta en ny spännande doft och fläckvis färg som rönte en del uppmärksamhet. A-lagarna på T-centralen slängde lystna blickar efter den dagen efter, men ingen fick smaka, hur snällt de än bad. Där går ändå min gräns.



Back in the dirt

Jag och Iris. I bakgrunden ses några som övningsklättrar
på brant stege. En av dem bär, intressant nog, hög hatt. 

För att få lite inspiration inför sommarens resa begav jag mig i helgen i väg på den stora Rosa Buss-återträffen i Tiveden. Och när jag säger inspiration menar jag att jag behövde mjuka upp min mentala inställning till hygien, bekvämlighet och begreppet "personlig sfär". På den stora Rosa Buss-återträffen i Tivedenskogarna kommer varje år mellan 300 och 400 personer som rest någon enstaka gång med företaget eller som vigt hela sitt liv åt just den här livsstilen. Jag och mina, i sammanhanget närmaste, faller under den första kategorin och gissar att vi av den anledningen inte hamnar så jättehögt på just den här sektens hierarkistege. Man kan dock ha trevligt ändå! (det jag subtilt här försöker att säga är att vi varken har upptryckta t-shirtar med namnet på den ölhävarklubb vi tillhör eller kan dra gamla minnen från när vi blev beskjutna i Långtbortistan 1973). Vi klev på en av tre bussar som avgick från Stockholm på fredagen och hade tack vare det makalösa vädret en kanonhelg med mycket tid luftandes vit hud på masaifiltar i solen drickandes rosa champagne. Kvällstid var det lite party där jag tex till min stora förvåning upptäckte att jag faktiskt fortfarande kan texten till Kopparbergvisan. Båda verserna (är det mindre eller mer obehagligt än att man med lätthet kan rabbla upp för- och efternamn på alla som gick i ens förskoleklass, inklusive deras syskons namn?)
Framåt småtimmarna när man känner sig färdig med det hela, svingar man sin salongsberusade lilla kropp lätt och ledigt upp för stegen till busstaket och där ligger man sedan och ägnar sig åt att inte kunna sova pga allt oväsen fram till frukosten vid 8 tiden. Då går man upp (eller ålar sig upp snarare eftersom det är ganska trångt) och inte duschar, byter underkläder eller funderar mer över varför man hittade kottar och bullens pilsnerkorv i håret när man vaknade.

Ja, omoget. Men också lite mysigt. Sara kramar mig som
pussar Jenny i en härlig kedjereaktion. 

Ja, jag förstår hur det här låter. Oerhört infantilt, omoget och ganska mycket som en pubertal studentfest. Och så är det till viss del. Rent generellt har jag lite problem med aktiviteter där det anses fräckt för medelålders människor att bli på kanelen och det är kanske därför jag inte riskerar att överdosera sådana här tillställningar. Men det finns verkligen alla typer där och eftersom kakor som bekant söker makor och 15 personer från min förra Afrikatrip var där gjorde det ingenting även om det i övrigt kanske inte var min tekopp (för det fanns ju kakor. Typ). Under min förra tripp skyllde vi på mygg och mörker (eller att man inte gillade statsskicket i landet vi just då befann oss. Eller att valutan var ful. Eller att vi hade sett för många elefanter. Eller för få) och knöt oss runt 21 tiden varje kväll. Det är mer min stil.
Håller tummarna för samma perfect match för sommarens resa!

Draculainspiration

Eftersom resan kommer att ta oss in i Transylvanien, Rumänien kom jag osökt att tänka på den här fina videon med bla Greve Dracula som Iris gjorde till och om Afrikaresans allra bästa tjejmaffia.
(Sara är Dj´en, Iris häxan och jag Mumien. Jenny som tyvärr inte kunde följa med i år spelar inlevelsefullt Greven).
Jag vet att en del har sett den på Facebook tidigare, men jag bara älskar den och tyckte att den passade in nu lite grand i alla fall.  Kom igen....Med lite god vilja?
Länk till det rätta gunget:
http://www.jibjab.com/view/wf4FYtiJRU7nzV2V?utm_campaign=My+Timeline&utm_medium=Share&utm_source=Facebook& 

....och med de lärde på Latin...

Det är viktigt att ta seden dit man kommer och smälta in i sin nya omgivning, det vet ju alla globetrotters. Därför tänkte jag att jag skulle lära mig åtminstone några enklare fraser på de olika språken, åtminstone på de som använder det Latinska alfabetet (dvs alfabetet där bokstäverna inte nödvändigtvis ser ut som symbolerna i en svordomspratbubbla i Kalle Anka) Respektfullt och ovästerländskt, tänkte jag nöjt. Kanske gör det att infödingarna gillar mig och vill bli brevisar med mig. Hoppas.

Så jag tänkte börja lite enkelt med nybörjarspråket Albanska. Hur svårt kan det vara?
Jo, ungefär så här svårt:

• Hej på dig du! =Tungjatjeta
• Heppåre! = Mirupafshim. 

Alltså på riktigt. Hur gick resonemanget och omröstningen till när Albanerna enades om just de här fiffiga och smidiga orden?

Men ändå i jämförelse ett under av lättbegriplighet i jämförelse med det ryska sättet att hälsa:

• Hejsvejs! = Здравствуйте. 

(men om man läser den fonetiska skriften blir det nästan för enkelt. Kolla bara:  "Zdrast-vuyt-ye")


Kanske hyr jag helt enkelt in en tolk under ett par veckor. Gärna en som också är bra på att bära saker. 

Skrattar bäst som skrattar sist....

Kunskap är makt. Lite så tänker jag. 

Efter övertalning av mitt resesällskap Sara, kom vi (läs: hon) fram till att det föll på min lott att köpa den obligatoriska LonelyPlanetguiden, vilket jag gjorde i dag. Planen (läs: hennes plan) är sedan att jag ska läsa och lära mig allt om samtliga länder i hela Östeuropa utantill och återberätta för henne i lagom doser och med fokus på det viktigaste. Kanske i Powerpoint och Excel, men det fick jag välja själv. Sedan tror hon att hon ska kunna sitta och briljera och imponera på våra medresenärer och lokalbefolkningen och få asmycket kompisar och killar och sånt. Hur nedrigt och utnyttjande är inte det liksom?

Så min plan är att jag ska hitta på lite saker som inte är riktigt sanna och lära henne.
När vi anländer till Moldavien ska jag sufflera åt henne att ropa så alla hör: "-Visste ni att man istället för vanliga mynt och sedlar i det här landet använder virvelmarsvin som betalningsmedel?". I Albanien ska hon få berätta för den andäktiga gruppen om hur det gick till när Papa Dee genom ett missförstånd under en kort period på 90-talet regerade i landet. Och redan vid gränskontrollen i Lettland ska hon för tulltjänstemännen få dra lite skojiga skämt om Sovjetockupationstiden med särskilt fokus på KGB-metoder, som jag skissat på under en tid.

Kommer att bli festligt värre. 

Sol och bikiniladdning

Solchips. Kan ju inte gå fel. 

Nästan roligast av allt är att till den här delen av resan kommer en annan vän från Afrikaresan ner och joinar oss, Yoga-Iris. Iris är en fitness-kvinna som enligt uppgift kan stå i "Plankan" i över 24 timmar så det lär bli morgonyoga på däck (där min favorit som bekant är "Dead mans pose") och en hel del komplex över min, i jämförelse, vita (och otränade) lekamen.
Laddningen inför detta vecko-långa sol- och bikinievent är ingenting  jag tar lätt på och jag går verkligen in för förberedelserna med hull och hår (särskilt hull faktiskt).

Kroatien och komplimanger

Obs, Det är inte kvinnan som har
skrivit inlägget som är med på bilden

Den sista delen av resan verkar vara lite lättare för folk i allmänhet att ta in och förstå lockelsen av. När vi kommer till Kroatien så kunde man välja på att åka hem eftersom man gissningsvis är försvagad av allt barkbröd och näversoppa eller mönstra på en båt och Skepp o´hoja runt i Kroatiska skärgården i en extra vecka. Jag och min sjösjuka valde att hänga med ut på havet. Det är ju inte så tufft och inte så hardcore som bussarna och vi lär troligtvis ha både toalett, säng och ätbar mat hela veckan, men vad tusan. Det får väl gå.
Så här kommer det att gå till när jag jobbar mer fokuserat på min hudcancer under sista veckan och äter upp mig efter eventuella tappade kilon bland ransoneringskuponger i östblocket:
http://www.rosabussarna.com/publish/softadmin.aspx?id=3&JourneyId=277

Viss risk för sjösjuka föreligger dock som sagt. När jag en gång i tidernas begynnelse seglade i Grekiska skärgården i två veckor utvecklade det sig till en orgie i spy-över-relingen och ligga-drogad-i-förpiken. Ingen vacker syn, det kan jag lova er (och då var jag ändå ung och relativt fräsch). Det var också där jag fick en av mina mest oväntade komplimanger någonsin: "-Ulrika, du spyr med sådan grace och värdighet". Jorå. Satt..eh... (i och för sig har kommentaren hård konkurrens av röntgenläkaren som vid en magundersökning för några år sedan utbrast "-Ulrika, du har ju skitsnygga tarmar!!". Eh...Tack?)

Yes, I can do this. 

Transnistrien- på riktigt eller inte?

Luftig villa med stor potential säljes. Nära telekommunikation
 och med eget lusthus. Fint som snus.

Så nu till en mer detaljerad beskrivning av reseplanen för er som inte ens orkade klicka på tidigare bifogad länk (alltså; huuur slö kan man bli?)

Exempel på länder vi kommer att besöka (utan inbördes ordning, prioritering eller favorisering): Lettland, Littauen, Vitryssland, Ukraina, Albanien, Moldavien, Rumänien, Bulgaren, Makedonien, Montenegro och Kroatien. Typ. Sedan påstås det i beskrivningen att vi ska åka till ett litet land som heter Transnistrien, men det fattar ju vem som helst att det är ett hittepå-land som inte finns på riktigt egentligen. Har någon hört talas om det? Nej, exakt. Men enligt sagoberättarna på RosaBussarna lär det ligga någonstans i trakterna kring Moldavien och Rumänien (och gissningsvis Narnia. förf.anmärkn). Jag tror inte på det förrän jag har en stämpel i passet. Å andra sidan ger de få bilder man hittar på google rejält med mersmak. Nu sög det till rejält i resetarmen! 

Är det fest så är det. Finare än snus.

Välkommen!

Jaa...så här ball är jag när jag är ute och reser. 

Då var det dags igen!
Välkommen till sommarens reseblogg! Efter den massiva succén med förra årets Afrikablogg kan jag ju inte svika den gigantiska läsarkrets (hej Marie! Hej Lars-Åke) jag fick då och skapade därför redan i mars skelettet till årets blogg. Och nu är det dags att börja fylla den med någon slags innehåll.

Som namnet ger vissa ledtrådar om kommer resan i år gå med Rosa Bussarna genom Östeuropa, ett faktum som har varit en gnutta mer svårmotiverat än Afrikarutten har det visat sig. I princip samtliga som jag informerat om detta har ställt den entusiastiska frågan "-Varför då för?".
Har jag en särskilt dragning mot stadsmiljöer med nedklottrad betong (se min bakgrundsbild)?
Har min lust att få äta kål-och fläskgryta med rovor och svartbröd till frukost, lunch och middag blivit mig övermäktig?
Eller fungerar kanske gammelkommunism en fräsch ledstjärna i mitt liv och jag vill nu uppleva resterna IRL?

Svaren på samtliga frågor är: Nej. Inte i första hand.
Här kommer i stället en ordningsam punktlista över verkliga skäl till varför valet föll på fyra veckor i Östeuropa:

• Flera erfarna RosaBuss resenärer från förra årets resa rekommenderade den här trippen som en av de bästa. 
• Efter min förvånande erfarenhet av att Rwanda var ett av de vackraste länder jag varit i tänkte jag vara öppen för att saker kanske inte alltid lever upp till ens fördomar. Det är roligt att bli förvånad helt enkelt! 
• En av mina vänner från förra resan, Sara, var också sugen på att följa med = Roligt och lite tryggt (om man nu skulle råka störa sig på alla andra och alla andra stör sig på mig så har man i alla fall någon att leka med. Ett tag. Tills hon också tröttnar. Men jag räknar med att vi är åtminstone i Moldavien by then). 
• Medelåldern är lite högre än på många av de andra Rosa-resorna. Kanske t om uppåt 22 sådär. Och ja, det är ju en del av grejen att alla inte är jämnåriga, men ska jag vara heeeelt ärlig så föredrar jag att prata 40-årsfester än studenthippor. 
• Lars Winnerbäck åker ofta till Östeuropa i sina låttexter (Krakow, Daugava, Gorki Park). Ni hajar. 

Jag tycker nästan att det räcker så. Nedan ser ni länken till reseruttsbeskrivningen! 

Och som vanligt så uppskattar jag kommentarer. Helst roliga. Men helt vanliga snälla går också bra. 

http://www.rosabussarna.com/publish/softadmin.aspx?id=3&JourneyId=273