Livet på Batmobåten

Formationen "Köttflotten" var fortfarande inte helt fulländad och behövde mer finslipning

Så här på resans sista dag tänkte jag passa på och också beskriva Kroatiendelen av resan lite mer för den som är intresserad. I en vecka har vi bott på en ganska mysig, mycket trång och extremt varm båt som tog oss runt till diverse öar, små städer/byar och stränder i den Kroatiska skärgården. Eftersom vi (jag, Sara och Iris) av värme- och utrymmesskäl sov på däck vaknade vi oftast när besättningen satte igång motorn någon gång mellan 06.00 och 7.30 på morgonen då det var dags att lämna den hamn vi legat i. Sedan kunde man ligga där och försöka sträcka på sin av betonggolvssovning på tunn beachmadrass stela lekamen så gott det gick. Ibland kom man på fötter med en gång, ibland krävdes det lite Irisyoga för att över huvudtaget börja få kontakt med sin rygg igen. Flera nätter var det också så fuktigt att allt var plaskblött (den våtaste natten var mina fingrar så där krulliga som de blir av att ha legat för länge i badet) och då var det av någon anledning lättade att lämna nattens rede. Frukost mellan 8.00-9.00 i en liten, rejält trång "matsal" där man fick sitta kvar där man slagit sig ner tills alla var klara eftersom hela placeringen fungerade rent fysiskt fungerade lite som ett 21-spel. Sedan började dagens ansträngande program av solande/sovande/slappande i solen eller skuggan fram till första badstoppet precis före lunch. Då kastade man sin friterade lekamen i det 27 gradiga, turkosa och glasklara vattnet direkt från båten och ägnade sig sedan åt att aktivt inte tänka på vad som skulle kunna finnas under oss i det djupa vattnet i form av sjöodjur/hajar/slemfiskar. Det var som en liten bit av himlen. Jag, Iris och Sara jobbade mycket med vårt konstsimprogram och blev med tiden ganska vassa, främst enligt oss själva, men inte helt utan medhåll från den övriga gruppen. När vi utmattade kravlade oss upp på båten igen serverades det en god, i princip, tre-rätters lunch. Den tillreddes genom något slags mirakel varje dag i ett litet, litet rum (i storleksordning 50% av

Matsalen. Hudnära. 

min klädkammare hemma i Sjöstan), av en sugrörssmal 21 åring med en böjning åt salta buljonger. Det var mycket imponerande. Vi åt, badade lite till för att sedan åter igen lätta ankar och återgå till förmiddagens anti-aktiviteter. Framåt eftermiddagen kom vi vanligtvis fram till någon liten by där vi gick i land, åt en smaskig skaldjursmiddag, drack lite eller mycket öl och pluggade sedan i öronpropparna på strandmadrassen igen vid midnatt ungefär. I varje hamn var det extremt högljuda fester på majoriteten av båtarna bredvid och ljudnivån varierade gissningsvis någonstans mellan 100 (gräsklippade/fabrik) och 150 decibel (flygplan vid start). Kanske inte riktigt den bilden jag haft av resan där jag snarare sett vår båt kluckandes ensam i en vacker naturhamn, tyst under stjärnhimlen. Men det var helt ok ändå (jag vaknar vid minsta snarktendens men kan sova i mycket hög musik. Jag vet. Stört). Det sköna med att göra inte så mycket alls under en ganska lång tid är att man till slut hinner tröttna lite och det bidrog till att det nu känns ganska ok att åka hem till Sverige igen. Eftersom det var en helt ny grupp resenärer på båten innebar det att vi också förväntades börja om socialt. Jag som alltid ligger lite efter mentalt saknade vår gamla grupp även om det här gänget också var supertrevligt och enkelt att hänga med. Lite yngre grupp den här gången och mycket roliga personer, men jag orkade ändå inte riktigt engagera mig på samma sätt som på bussresan. Vi la inte upp någon gängbildningsstrategi och jag sov mer än intrigerade den här gången. Ganska sent på resan lärde vi dock känna de balla Stockholmstjejerna Elin och Charlotte som vi direkt kände var av det rätta virket och vi tog dem till oss. De förstod både ironi, sarkasm och hade mycket schysst skvaller att bjuda på, vilket självklart uppskattades av oss, som inte riktigt haft känselspröten ute den här resan och därför missat en hel del.
Hade resan varit längre hade det blivit våra homies, thats for sure.

Varmhäng med nya vänner utanför godtycklig fin byggnad i Hvar. Den rosa
barbamaman till vänster är jag.