Vad gör vi egentligen?

Jag vet att det är trögt med bloggande just nu och att ni troligtvis sitter helt apatiska framför era datorer och bara väntar och längtar efter fler inlägg. Men jag tänkte att jag först skulle svara på en kommentar jag fick på ett tidigare inlägg om att den här resan var mer händelsefattig än min Afrikaresa. Så här tänker jag kring det; Afrikaresan bjöd på ett orgie av "once in a lifetime"-upplevelser och om jag får gissa kommer det vara svårt att nå upp till det igen. Kanske någonsin. Den här resans första hälft är inriktad på storstäder medan vi under andra hälften har fått ta det lite mer lugnt med sol och bad. Och nej, det är mycket få gorillaattacker, ytterst sparsamt med nära-döden-upplevelser och inte många "jag-har-aldrig-sett-på-maken"-tillfällen. Det är mer som en storstadshelg i Europa, men gånger 12. Det är mycket historia, mycket cityliv, betydligt mer uteliv än förra resan och väldigt mycket längre bussdagar. Men vi har nu trots allt rest genom Lettland, Littauen, Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Bulgaren, Rumänien, Albanien, Makedonien, Montenegro och Kroatien och för mig är intrycksbanken ganska full ändå, trots avsaknaden av actionaktiviteter. Sen är det också så att jag valt att inte skriva så mycket om vilka sevärdigheter vi besöker och hur dagsagendan ser ut. Främst av det enkla skälet att jag blir uttråkad av att beskriva det (och även av att läsa liknande bloggar själv), men också för att målgruppen för den här bloggen är mina vänner och min familj och syftet aldrig varit att ge en fullvärdig beskrivning av RosaBussarnas aktivitetsplan. Om man är nyfiken på mer exakt vad vi gör och var vi är så kan man med fördel gå in och läsa min resekamrat Lindas blogg som ligger på RosaBussarnas hemsida. Hon har betydligt mer faktainfo på sin sida. Hon är dessutom typ journalist och astrevlig.

Det är allt jag har att säga om detta.

Busshäng. Tobias och Daniel lattjar med sina pass från de
tuffaste platserna längst bak.