Jag har en liten surprise till dig....

Jaa..så här bor jag. Det är inte så stort
kanske men jag trivs med det enkla.

Man ser alltså hela hytten på
den här bilden. För att öppna sin
väska får Sara (som på bilden är
både svettig och lite arg)
 ha den i sitt knä. Smidigt. 

Då var det dags att ta sig an del två av resan och vi bussades således ner till hamnen i Split där jag och Sara + några till skulle mönstra på båten som vi skulle bo på i en vecka. Vi fick nu också äntligen möta upp Iris (som vi lärde känna på förra årets Afrikaresa och som nu ingår i den kvartett av fina vänner som fortfarande håller kontakt och gärna träffar. Jag och Sara är mycket nöjda med att vi lyckades tjata med henne). Fulla av ny energi och en del svett i kläderna kånkade vi på vara gigantiska väskor (min når nu upp till den smidigt lätthanterliga vikten 27 kg). För att komma till vår båt fick vi först klättra över några andra kryssningsfartyg (modell mindre, precis som vår) och vi kikade nyfiket in i hytterna och sa belåtet till varandra att det där ser ju helt ok ut. Gott om space. Aircon. Så kan vi bo, jorå. Men det var att ropa hej lite för tidigt för vi var inte alls över bäcken ännu, skulle det visa sig. Väl ombord på vår båt blev vi tilldelade hytt nr 1, vilket vi utgick från var lyxsviten. Vi fnittrade lite nöjt bakom de andras ryggar. Vilka losers. Men. Not so. När kaptenen öppnade dörren till vad som troligtvis skulle ratats av en desperat familj albanska båtflyktingar kippade vi först efter andan och sedan började vi skratta (jo, det var skatt även om inslagen av hysteri var påtaglig). Det var troligtvis det minsta utrymme jag någonsin vistats i (magnetröntgen-röret jag blev inrullad i, i våras inräknad). Mina tankar drog sig åt den där skrubben som Harry Potter lär ha bott i under trappan hos sina elaka släktingar innan han blev trollkarl. Men gissningsvis bara hälften så stor. Eftersom vara väskor var så stora fick ingenting mer plats på golvet när vi väl placerat dem där. Och om vi la upp dem i överkojen kunde vi inte öppna dem pga att det var så lågt till tak. Underslafen var inte aktuell över huvud taget för andra än hobbitar, spädbarn och smurfar. Det var bisarrt klaustrofobiskt. Och bara för att det är en rosabussresa ska man väl vara van vid och acceptera att bo hur som helst antar jag, men det här hade jag aldrig köpt för 10 000 kr7vecka i något annat sammanhang. De flesta andra hytterna var dessutom större än vår (de kunde tex stå båda två i rummet och vända sig. Samtidigt!!! (och detta är inte ens en överdriven beskrivning). Någon beskrev senare på resan hur man fick bestämma sig hur man ville sova innan man backade in i sängen. Om man ville vända sig och lägga sig på andra sidan fick man gå ur sängen och sedan backa in andra hållet). Men, men. Det är ju bara att gilla läget och eftersom jag jämför allt med detta så kan jag hantera det. Vi pratade med den superdupertrevliga personalen ombord som ständigt tog nivån på service till nya höjder och vi fick förvara en av våra väskor inne i deras hytt. Jo, jag vet. Men de insisterade. Även om utrymmena de bodde på var ännu trängre och gav mig lust att starta en insamling eller nåt. Trots denna generositet insåg jag dock ganska snart att jag ända inte skulle kunna sova i hytten, bland annat på grund av den brutala värmen som gjorde att man såg ut som man tagit sig igenom ett 90 minuters tempospinningpass när man kom ut från rummet efter att bara varit inne och hämtat tandborsten. Fiffiga som vi är gick vi in till första lilla by och köpte moderiktiga strandmadrasser (med Nemo på) som vi sedan bäddade med uppe på däck istället. Överraskande nog var det dock ganska kallt på natten (och vi hade skickat med alla våra sovsäckar och filtar med Patrik från förra resan, som snällt nog erbjöd sig att hjälpa till pga var utrymmesproblematik. Kanske grundade sig  erbjudandet på ett anfall av dåligt samvete från hans sida eftersom han ätit hälften av i princip alla våra luncher och middagar i tre veckors tid, men det är bara en konspiratorisk gissning). Men bortsett från det och att det var konstant hallabaloa-fester på samtliga båtar runt om oss gick det utmärkt att sova där. Lite skavsår på höftkammarna och knäna pga betongunderlag får man ju ta när man är en sådan globetrottrande survivor som jag.
Så nu sover vi där varje natt och använder bara hytten som tillfällig sauna när vi känner att den 40 gradiga värmen på däck inte riktigt är nog för vara nordiska hudar.

Vår båt längst ut. Lätt och ledigt i halvberusat tillstånd förväntades man 
vanligtvis klättra över minst sex båtar för att komma in till kajen/resp tillbaka 
till båten på natten. Äventyrligt!  

Livet ombord var fullt av actionaktiviteter och svåra utmaningar.

Återkommer med bilder och en mer utförlig beskrivning av den enastående trevliga personalen!