Att skiljas är att dö en smula (eller en hel limpa som en kompis från förr brukade säga)

Bästa middagen på resan, trots genomblöt klänning och
vindoftande ben. 

I lördags var det så dags att vinka hejdå till de i gruppen som skulle åka hem till Sverige igen, medan några lucky bastards skulle få fortsätta vidare med nästa del av resan, seglingen i Kroatiska övärlden. Det var lite sorgligt så klart att lämna så där. En bra tid som aldrig kommer tillbaka. En bubbla man lever i under en kort men intensiv period. Förhoppningsvis är det väl ändå så att man kommer tilltvinga sig umgänge med de man gillade mest även i fortsättningen även om det blir betydligt mer sporadiskt i de flesta fall.  Men ja; lite sorgligt var det. Men både jag och Sara kände nog nu att det var dags att gå vidare. Energin på slutet av resan hade sjukit ganska mycket och det var en lite halvavslagen grupp på slutet. Kanske hade värmen ett finger med i spelet - det har tagit mycket på krafterna, kanske mer än man trodde. Det är utan konkurrens de varmaste veckorna jag upplevt. De flesta i gruppen åkte in till Split på kvällen medan jag valde att stanna kvar på campingen utanför stan pga att jag hade någon slags vätskebristrelaterad huvudvärk (jo, det var vätskebrist den här gången. Inte för stort "vätske"intag dagen innan). Det visade sig vara ett finfint val eftersom jag fick följa med de fantastiska pantertanterna Louise och Evy på restaurang och dela ett makalöst gott fisk/skaldjursfat med dem. Jag blev så till mig att jag hällde ut en halv kanna vitt vin över mig (svalkade ganska ok dock), men det blev ända en av de finaste kvällarna på hela resan. När jag och Sara blir stora så ska vi bli som Louise och Ewy. De 58 och 70 år och flänger jorden runt tillsammans, ofta med Rosa Bussarna utan överdriven bekvämlighet. De är bästisar och vi upptäckte ganska snabbt att de var precis som vi vad gäller noterande av medresenärers förehavanden och vi utbytte många tysta blickar i samförstånd under resans gång och myntade t om några egna kodord. Coolaste tanterna! Lite senare dök resten av gänget upp och mysaftonen förvandlades till fest och busstanktömning, där bland annat Daniels strårom som vi utan större entusiasm kämpat med under hela resan, nu obönhörligen skulle drickas upp. Insikten om var indianerna på sin tid fick utrycket Eldsvatten ifrån blev tydlig.
En riktigt bra avslutning på första delen av resan. Jag kommer sakna många av er som var med väldigt mycket. Även man inte blivit bästis med precis alla så var det på det stora hela en enkel, trevlig och fullständigt ognällig grupp och jag tror även att jag fått några nya vänner som kommer bestå lite längre.
Vi ses i september pojkar!

Kolla Mamma, din dotter HAR faktiskt en gloria. Louise hälsar
att hon är impad och önskar att hennes dotter också hade en sån.   

Ewy är säkert också imponerad, men lyckas
 fokusera ganska mycket på skaldjuren, trots det.
Respect!