När man måste gå på toa får man ej publiken roa

Mallig med prischeck i ena handen och plommonlikör (?)
i andra handen. 



Till råga på allt gemyt i helgen så gick jag och vann ett pris! Genom exceptionella framgångar i en mycket fysiskt krävande hinderbana som utfördes på tid, fick jag ett presentkort på 2000 kr på en framtida resa med Rosa Bussarna (näe, naturligtvis inte. Så klart jag inte vann någon tävling med inslag av spänst och atletism! Har ni träffat mig eller?  Det var bara vanlig, hederlig, rättvis lottdragning). Tyvärr satt jag otajmat nog på toaletten vid tillfället och kunde alltså inte hämta priset inför den jublande folkmassan. Jag fick i stället se mina 15 seconds of fame passera framför mina ögon, men det är liksom inte läge att gå ur en toakö till två toaletter för 360 personer och man har en dagen-efter-kista att visa viss hänsyn. Men ändå. Så nära en mikrofon och ändå missa tillfället. Suck.



Ljust och fräscht. Vitt funkar alltid, liksom



Värt att notera på den här bilden är också min än så länge vita tygväska som hänger helt avslappnat ren över axeln. Inom ett par timmar ska den komma att likt en effektiv wetextrasa suga upp åtminstone ett par dl rödvin i sina små textilfibrer och anta en ny spännande doft och fläckvis färg som rönte en del uppmärksamhet. A-lagarna på T-centralen slängde lystna blickar efter den dagen efter, men ingen fick smaka, hur snällt de än bad. Där går ändå min gräns.