Nattens icke-drottning

Allra första lägret i Riga. Ovan i bild skymtar ni taket där
detta otroliga drama utspelade sig. 

Fy fabian, vilken första natt på taket vi fick... Antingen så har Rosabussarna räknat fel eller så har det nässlat sig in en grupp balter längst med vägen för det var trångt. Alltså som i skit TRÅNGT!. Varje natt bygger man ju, som ni vet vid det här laget, upp ställningar och presenning för sovplatser på busstaket (för de tuffa) plus att några sover inne bussen (för de mesiga). Det är normalt att man ibland får dela madrass med någon känd eller okänd, men ofta kan man växla så att man inte behöver dela varje natt eftersom det är lite svårt att få sin välbehövliga 8 timmars törnrosasömn då. Vi gick och la oss halvtidigt och allt eftersom det ramlade in folk insåg vi att det här skulle bli en natt i skedens tecken. Framåt 2-tiden låg vi uppradade som dessertskedarna i mormors bordssilver (fast utan sammetsettui) och man kunde knappt ens ligga plant. Och det är onekligen en märklig känsla att helt plötsligt ligga sked med och andas en främling man känt i ett dygn i ansiktet. Men det var ok och lite komiskt nästan. Det var däremot lättare att hålla sig för skratt när vi får gruppens två storsnarkare precis bredvid oss. De lät som två gamla Trabanter som varvade upp och växelsnarkade i oskön harmoni. Det brummades, det gnisslades och det grymtades så det stor härliga till och jag sov ganska exakt noll minuter. Noll som i nollkommanoll alltså. Det enda positiva var att varje gång the big snorers drog igång igen så hörde jag min madrassgranne Hermod (fra Norge) börja klucka av skratt och det var skönt att inte vara vaken ensam. Att ligga vaken på busstaket betyder också att man ligger och känner efter om man kanske inte ändå är kissnödig, vilket man då väldigt ofta blir, vilket i sin tur betyder att man ska krångla sig ut ur sovsäcksträngseln och krypa över alla pigs-in-blankets och graciöst lirka ut sin petita lilla kropp ur det ännu mindre hålet vid stegen. Det sker mycket sällan utan någon form av kroppskada och aldrig utan anmärkningsvärd möda och huffande och puffande.

Det var min först natt. Och jo, visst kände även jag en viss oro för hur det här ska gå. Dagen efter vädjade jag och min trötthet på våra bara knän till snarkarna i fråga om att försöka hålla till vänster på taket så vi rena, lite finare människor kunde hålla till höger för att på så sätt få lite fysiskt avstånd. Och trots lite grymtande (även i vaket tillstånd alltså) så gjorde de faktiskt så natten efter och det hjälpte verkligen och jag sov flera timmar. Trots att det var lika trångt och brutalt kallt. Det är något visst med att sova ute, det är det. Frisksportigt. I like.

Första kvällen. Före icke-snarkarnaagnen skiljt från snarkar-vetet.