Kära tomatplantor. Låt mig presentera; Döden!

Helt oskyliga.
Men snart döa.

Som den hängivna balkongodlaren jag har blivit på senare år (odlar på balkongen alltså. Balkonger i sig är extremt svårodlade. Men det skulle varit lukrativt. Särskilt i Vasastan) är det alltid ett problem när man reser bort länge vem som ska sörja för mina stackars sticklingars väl och ve. Man frågar runt lite bland vänner och alla får något flackande i blicken och säger saker som att "-Du vill nog inte att jag tar hand om dem, de kommer bara dö. För din egen skull, fråga någon annan". Men. A Beggar is not a Chooser, som bekant. Så man ignorerar detta och likt ett Jehovas vittne som ska uppfylla sin veckokvot en söndagkväll pushar man med våld ändå in sig i de f.d vännernas lägenheter och låtsas som att man inte förstår att de helst vill slippa. Tror att det skulle vara lättare att utackordera en flock Pitbullterriers som inte gått i valpskola än att få i väg en sisådär 50 tomatplantor.
Man känner sig lite som Sophie i Sophies val där hon måste välja vilket barn hon ska rädda....De gula, nya och spännande pärontomaterna eller de svarta cocktailtomisarna? Smultronplantorna eller blandsalladen? Vem ska få bo på en balkong utan tak och dö drunkningsdöden? Vilka ska få möta liemannen genom uttorkning i direkt solgass? Hur många ska få bli uppätna av nyfikna dregglande husdjur/barn?
Hur kommer de klara att ingen sjunger "-Din klara sol går åter opp", för dem varje morgon?
(Nej, det sista var ljug. Freakvarning på det, ju)

closer than you would like to think